Mogens Jacobsen är en dansk mediekonstnär baserad i Köpenhamn och adjungerad professor i digital kultur och mobil kommunikation vid IT-Universitetet Köpenhamn. Hans praktik är byggd på misstänksamhet, inte entusiasm — mot den statistik som politiker använder för att styra, mot övervakningskameror i offentliga rum, mot föreställningen att mer interaktivitet gör konst bättre. Signaturverket OECDlab (år inte bekräftat i tillgängliga källor) låter besökare vrida reglage på retroinstrument för att manipulera data från OECD, Världsbanken och FN — och se resultaten kollapsa i kaos. Den här sidan kartlägger hans verk, metod och position.
Biografisk kontext
Jacobsen har varit aktiv i Köpenhamns mediekonstkrets länge nog för att intervjuaren som mötte honom 2012 hade följt hans arbete sedan bloggens allra första dagar — åtta år tidigare.
Han innehar en adjungerad professur i digital kultur och mobil kommunikation vid IT-Universitetet Köpenhamn — bekräftat i We Make Money Not Art-intervjun, publicerad mars 2012. Födelseår är inte dokumenterat i tillgängliga källor och ingår inte här.
Etiketten han använder för sin praktik är enkel: mediekonst. Inte ny mediekonst, inte interaktiv konst, inte digital konst. Den begreppsliga förskjutningen är i sig avslöjande. I intervjun förklarade Jacobsen: “Jag använde etiketten ‘media’ för att skapa avstånd till måleriet och grafiken (även saker som händer på en monitor). Jag vill flytta uppmärksamheten bort från den visuella bilden. ‘Media’ täckte ganska mycket — och eftersom ‘ny media’ har blivit gammalt, stannade jag vid att bara använda ordet ‘media’.” (K1, We Make Money Not Art, 2012)
Det är en präcis självbeskrivning. Hans intresse är inte bilder. Det är de system som producerar sociala fakta — statistik, övervakningsinfrastruktur, upphovsrättslagstiftning — och vad som händer när man drar dessa system något ur sin fåra.
Den institutionella basen vid IT-Universitetet Köpenhamn placerar honom i en generation skandinaviska konstnärer som rörde sig mellan akademiska och konstnärliga sammanhang och behandlade båda som produktionsplatser snarare än att välja mellan dem. Se den fullständiga generationskontexten i hubben för skandinaviska nya mediekonstnärer.
Signaturverk
Fyra verk definierar kärnan i Jacobsens praktik. De delar en arkitektur: verkliga system görs synliga — sedan görs de instabila.
OECDlab
OECDlab är Jacobsens mest diskuterade verk. Tre retroinstrument i laboratoriestil — mörkt polerat trä, analoga mätare, stora vred — låter besökare justera parametrar hämtade från faktiska datasetsätt från OECD, Världsbanken och FN. De justerbara variablerna inkluderar andel kvinnor i parlamentet, inkomstfördelning (GINI-indexet), militärutgifter och pressfrihet.
Instrumenten konstruerar ingen utopi. De kartlägger världen som statistiken beskriver den. Ett instrument — med titeln “Qui magistratum obeunt mundum credunt sibi subiectum esse ut ad suam voluntatem flectatur” — visar aldrig namnet på det land vars parametrar du justerar. Du kan inte emigrera mot en bättre kombination. Du kan bara upptäcka hur lite korrespondens som finns mellan variabler du antog var relaterade.
Jacobsen beskrev resultatet av den upptäckten i We Make Money Not Art-intervjun: “En av sakerna som överraskade mig var instrumentens kaotiska beteende. Naivt nog trodde jag att det kanske skulle finnas någon korrespondens mellan parametrar som pressfrihet och fördelning av välstånd. Men inte alls.” (K1, We Make Money Not Art, 2012)
Den retroestetiska formgivningen är inte nostalgi. Det är ett argument. Instrumenten är utformade för att likna vetenskapens apparat vid den tid då vetenskapen litades på utan frågor — mörkt trä, analoga mätare, inga pekskärmar. Kontrasten mellan det lugnande utseendet och de kaotiska data det rymmer är verket. Tillverkningsåret är inte bekräftat i tillgängliga källor.
The Democratic Dazzler och Oplyser
Två besläktade apparater. Båda störar övervakningskameror genom att sända ut infrarött ljus som överbelastar kamerasensorer. Båda sänder samtidigt Artikel 1 i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna i morsekod.
Dazzler visades första gången på Torpedo 18 — en köpenhamnsk galleri för “otillgänglig konst”. Jacobsen arrangerade en utomhusdemonstation framför den danska Högsta domstolen. I det ögonblick han reste apparaten för att ta till orda öppnades dörren bakom honom och den dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen — sedermera NATOs generalsekreterare — trädde ut med sin säkerhetsstab. Som Jacobsen konstaterade i intervjun: alla var förbryllade, inklusive han själv. Statsministern steg in i sin limousin och körde iväg. Ingen tog ett enda foto.
Den oavsiktliga juxtapositionen — en apparat som sänder mänskliga rättigheter riktad mot övervakningsstatens säkerhetsapparat, exakt i det ögonblick landets regeringschef passerar — är precis den typ av situation Jacobsens arbete är konstruerat för att skapa. Den kräver ingen scenografi.
Crime Scene
Crime Scene består av två datorer som utbyter upphovsrättsskyddat material i full offentlighet. Verket är, enligt slutsatserna från advokater från det danska kulturdepartementet, lagligt för en konstnär att producera — skyddat av konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Att ställa ut det är en annan sak. Ett museum i Danmark som visar verket riskerar rättsliga åtgärder.
Crime Scene har visats i Sverige, Spanien och Frankrike. Det har aldrig visats i Danmark.
Jacobsen är tydlig med att verket inte skapades som en provokation. Det skapades som en fråga — hans sätt att synliggöra absurditeten i upphovsrättslagens tillämpning på konstnärlig praktik. Advokaterna som undersökte saken instämde i att det var en intressant fråga. Den danska konstvärlden har i tjugo-plus år funnit det lättare att inte ställa den.
Verkets rättsliga status som ett stycke konceptuell information — dess otillgänglighet i ursprungslandet som del av dess innehåll — placerar det i en tradition av institutionskritik som löper genom mediekonstens relation till de juridiska ramverk som reglerar digitalt utbyte.
Power of Mind 3 Dissociative Defense
En installation driven av potatisar. Den energi som alstras av potatisfatteriet driver ett system som härbärgerar en rapport om mänskliga rättigheter i Danmark. Klyftan mellan kraftkällan — ödmjuk, organisk, otillräcklig — och tyngden av det den bär upp är verkets argument i komprimerad form. Jacobsens praktik återkommer upprepade gånger till denna struktur: liten fysisk apparat, stora systemanspråk.
Metod — varför Jacobsen undviker skärmar
Skärmen är minsta motståndets väg inom mediekonsten. Jacobsen har ägnat år åt att motstå den.
I We Make Money Not Art-intervjun, på frågan om han hade övervägt en onlineversion av OECDlab, svarade han: “Jag försöker verkligen undvika skärmar och påkostade visuella intryck just nu. Det är som en personlig kamp att befinna sig i ‘mediekonsten’ och inte falla tillbaka på otroligt färgstarka pixlar på en skärm. För tio år sedan sa jag att Flash förstörde net.art genom att dra uppmärksamheten mot ytan. Så nu försöker jag verkligen hårt att undvika skärmen helt.” (K1, We Make Money Not Art, 2012)
Det är inte teknofobi. Det är en metod.
Om ämnet är data — statistik om inkomstfördelning, militärutgifter och pressfrihet — då plattar en skärm full av datavisualisering ut argumentet. Det estetiserar information som borde förbli motståndskraftig mot estetisering. Det analoga instrumentet, vredet, trälådan — dessa skapar friktion mellan betraktaren och datan. Den friktionen är poängen.
Kritiken mot Flash sträcker sig längre tillbaka. Jacobsen gjorde redan detta argument under net.art-perioden i slutet av 1990-talet och tidigt 2000-tal — att ytattraktiviteten hade börjat dominera ett medium vars kraft kom från strukturell exponering. Den diagnosen var korrekt. Webben efter Flash bekräftade den.
Fysisk datorkonst, interaktiv installation, objekt som ser föråldrade ut men innehåller levande data — det är Jacobsens verktyg just därför att de motstår vägen mot spektakulär display. Hans arbete är byggt på misstänksamhet mot sitt eget medium.
Jacobsen om programmering och “mediekonstnär”-etiketten
Han är direkt om vad det krävs för att arbeta som mediekonstnär. Inte uppmuntrande heller. I We Make Money Not Art-intervjun: “Först och främst — och mycket viktigt — skaffa dig ett sätt att ha en inkomst. Konstnärer tjänar inga pengar. Och mediekonstnärer gör det verkligen inte, eftersom ingen köper mediekonst.” (K1, We Make Money Not Art, 2012)
Sedan det tekniska argumentet: “Lär dig programmera. Vilket programmeringsspråk som helst: C#, C, Java, Processing — vilket språk som passar dina behov och förmågor. Det kanske låter väldigt gammaldags — att fokusera på att lära sig hantverket. Men det ger dig mycket mer frihet att skissa ut saker i det faktiska mediet, inte bara arbeta på den konceptuella nivån. Och låter dig experimentera utan att behöva tigga, muta eller betala någon annan.” (K1, We Make Money Not Art, 2012)
Ordet “hantverk” är avsiktligt. Jacobsens rekommendation är inte att konstnärer ska lära sig koda för att kunna producera mer sofistikerade gränssnitt. Det är att de ska lära sig koda för att kunna tänka i mediet — skissa, testa, revidera, på materialets nivå snarare än ovanför det. Processing återfinns i den listan bredvid C och Java utan hierarki. Verktyget väljs efter passform, inte prestige.
Om etiketten: förflyttningen från “ny media” till “media” spårar modifikatorns åldrande. “Ny” beskrev något specifikt i mitten av 1990-talet — nätverkat, digitalt, interaktivt, skilt från sändning och från måleri. År 2012, när intervjun publicerades, hade den specificiteten upplösts till ett allmänt antagande. Jacobsen lade av adjektivet utan ceremoni. Arbetet förblev detsamma.
Utställningshistoria och institutionell kontext
Utställningsdokumentation för Jacobsen är ofullständig i de källor som genomgåtts för den här artikeln. Vad som är bekräftat: Crime Scene har visats i Sverige, Spanien och Frankrike. The Democratic Dazzler presenterades första gången på galleriet Torpedo 18 i Köpenhamn. OECDlab och besläktade apparatverk har visats i Köpenhamn och på ZKM i Karlsruhe — Jacobsen nämner ZKM i samband med utställningen Audio Art (“Sound as Medium for the Arts”), som öppnade den 16 mars 2012, och till vilken han bidrog med Pairs — Conversation Piece from 1965, ett verk baserat på dokumentation från ett möte 1965 bland danska konstnärer där varje deltagare representeras av en gammal trästol.
Jacobsens position vid IT-Universitetet Köpenhamn knyter honom till den akademiska infrastruktur som uppehöll den här generationens praktik. Den infrastrukturen — statsfinansierad, universitetsförankrad — är det som gjort det möjligt att producera verk som inte säljer, i en skala som kräver tekniska resurser. Ingen privat samlingsmarknad för mediekonst innebär ingen praktik utan institutionellt stöd. Jacobsen sa detta utan omsvep. Den institutionella kontexten är inte tillfällig för arbetet. Det är vad som möjliggör arbetet.
Se den bredare institutionshistorien i arkivet för nordisk ny mediekonst.
Vanliga frågor
Vem är Mogens Jacobsen och vilken typ av konst skapar han?
Mogens Jacobsen är en dansk mediekonstnär baserad i Köpenhamn och adjungerad professor i digital kultur och mobil kommunikation vid IT-Universitetet Köpenhamn. Hans praktik använder interaktiv installation, fysisk datorkonst och net.art för att exponera och undergräva de system — statistiska, rättsliga, övervakningsbaserade — som strukturerar politiskt och socialt liv. Hans verk undviker medvetet skärmar och spektakulär display, och föredrar analoglika apparater som rymmer levande data från verkliga källor som OECD och Världsbanken.
Vad är OECDlab?
OECDlab är en Jacobsen-installation bestående av tre retroliknande laboratorieinstrument — mörkt polerat trä, analoga mätare, stora vred — som låter besökare manipulera verkliga parametrar hämtade från OECD-, Världsbanks- och FN-dataset: inkomstfördelning, militärutgifter, pressfrihet, andel kvinnor i parlamentet. Instrumenten avslöjar det kaotiska samberoendet mellan dessa variabler snarare än att erbjuda en väg mot en bättre social konfiguration. Året för OECDlabs tillkomst är inte bekräftat i tillgängliga källor.
Varför är Crime Scene förbjudet att visa i Danmark?
Crime Scene — två datorer som utbyter upphovsrättsskyddat material offentligt — är lagligt för en konstnär att producera enligt dansk lag, skyddat av konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Men ett museum som ställer ut verket riskerar rättsliga åtgärder enligt dansk upphovsrättslagstiftning. Advokater från det danska kulturdepartementet undersökte fallet och bekräftade denna klyvning: konstnären är skyddad, institutionen är det inte. Verket har visats i Sverige, Spanien och Frankrike, men aldrig i Danmark. Jacobsen har behandlat den rättsliga blockeringen som en del av verkets innehåll snarare än ett problem att lösa.
Hur beskriver Jacobsen sin relation till programmering?
I en intervju för We Make Money Not Art (2012) rekommenderade Jacobsen att var och en som vill arbeta som mediekonstnär borde lära sig programmera — “vilket programmeringsspråk som helst: C#, C, Java, Processing — vilket språk som passar dina behov och förmågor” — eftersom programmering ger frihet att skissa och experimentera i det faktiska mediet snarare än enbart på den konceptuella nivån. Han formulerar det som ett hantverk: ett verktyg för att tänka i materialet, inte för att producera sofistikerade gränssnitt.
