Katja Aglert (f. 8 oktober 1970, Sundbyberg) arbetar med videoinstallation, neonbaserade ljusskulpturer, ljud och text. Den röda tråden i hennes praktik: det artificiella ljusets relation till naturliga fenomen, den icke-mänskliga blicken, och det som ekologer numera kallar antropocen — den geologiska epok där mänsklig aktivitet formar planetens system. Hon är senior lektor i fri konst vid Konstfack och har ställt ut från Liljevalchs i Stockholm till Oberhausen och Overgaden i Köpenhamn. Det öppna källmaterialet är tunnare än karriären motiverar — det noterar vi explicit i stället för att låtsas att det är annars.
Vad vi vet — dokumenterade fakta
Katja Aglert är född 8 oktober 1970 i Sundbyberg, en stad direkt nordväst om Stockholm. Hon är baserad i Stockholm och innehar tjänsten som senior lektor i fri konst vid Konstfack — en av Sveriges två ledande konsthögskolor, med en lång tradition av att integrera fri konst, hantverk och experimentell mediepraktik. Utbildningshistorik utöver Konstfack-affiliationen är inte bekräftad i tillgängliga öppna källor.
Filmform — Sveriges primära distributionsorganisation för rörlig bild inom konstfältet — har fyra verk i sin katalog:
- Keep the Dream Alive (2006, 2:00, SD-video)
- Momentary Seizures (2007, 5:55, SD-video) — visades vid 54th International Short Film Festival Oberhausen, maj 2008
- Winter Event — Antifreeze (2009, 6:31, SD-video)
- From the Top of a Steep Hill (2011, 4:53, SD-video)
Samtliga är SD-videoverk i 4:3-format. Momentary Seizures är på svenska. Oberhausen-visningen 2008 är den tidigaste bekräftade internationella festivaluppvisningen i tillgängliga källor.
Visningsorter bekräftade via Filmforms konstnärssida: Liljevalchs konsthall (Stockholm), Bildmuseet (Umeå), Örebro Konsthall, KonstBio Stockholm, Marabouparken konsthall (Sundbyberg), Kabinett Stockholm, Overgaden Institute for Contemporary Art (Köpenhamn), Gigantic Art Space (New York) och Polarmuseet (Tromsø). Geografisk spridning — Stockholm, Umeå, Köpenhamn, New York, Tromsø — antyder en mitt-karriärcirkulation snarare än en lokal scen. Exakta utställningsdatum per institution är inte bekräftade i tillgängliga källor utöver 2015 Scandinavia House-uppträdandet och Oberhausen 2008.
Residenser med bekräftade datum: HIAP (Helsinki International Artist Programme), december 2011–januari 2012; Nordic Artists’ Centre Dale (Norge), september–oktober 2015; AIR RMIT (Melbourne, Australien), mars–april 2015, med stöd från svenska ambassaden i Canberra och Konstfack. De två 2015-residenserna — en i arktiska Norge, en i Melbourne — löper på varandra. Det är en rörlighet som är strukturellt vanlig i det svenska statliga konstfinansieringssystemet men sällan dokumenteras med den här graden av institutionell specificitet i öppna källor.
Aglert är medgrundare till SQUID, ett webbaserat projekt med koppling till Tensta konsthall, ak28, Ersta konsthall och IASPIS (Konstnärsnämndens internationella utbytesprogram), och som visades vid Manifesta 6 på Cypern.
Signaturteman — antropocen, ekologi, den icke-mänskliga blicken
Artificiellt ljus är den tråd som löper mest ihållande genom Aglerts dokumenterade arbete. Inte som medium i sig — hon använder neon, video och installation beroende på kontext — utan som ämne: vad artificiellt ljus gör med naturliga fenomen, med perception, och med föreställningen om “naturen” som sådan.
32013 Years of Aurora Evolution (2013) — visad i Voyage to the Virtual-utställningen 2015 — simulerar, enligt utställningstextens formulering, “ljusmaterialiteten hos norrsken” och ifrågasätter “vår besatthet av det artificiella ljuset som ständigt utmanar vår upplevelse av naturliga ljusfenomen.” Titeln gör ett konceptuellt arbete. 32 013 år är inte ett godtyckligt tal — det placerar verket i djup tid, den geologiska och evolutionära skala på vilken aurora-fenomen faktiskt verkar. Och ställer sedan den tidsskalan mot de få decennier av industriell belysning som fundamentalt förändrat hur nordliga befolkningar upplever just dessa fenomen. Den juxtapositionen är det antropocena argumentet — gjort genom skala snarare än retorik.
Momentary Seizures (2007) fungerar annorlunda. Verket dokumenterar Sveriges program för att eliminera den spanska snigelns — populärt kallad “mördarsnigeln” — spridning med hjälp av ölfällor. Aglert drar parallellen explicit: villigheten att systematiskt döda en art, utan etisk tvekan, när den tränger in i mänsklig domestik sfär, läses mot “krigsretorik, folkmord och terror.” Den icke-mänskliga blicken vänds här mot trädgårdsmästaren snarare än mot snigeln. Det är mindre uppenbart ett antropocent verk än 32013 Years — men verkar från samma premiss: mänskligt undantag kollapsar under ekologisk granskning.
Utställningen On Invasive Grounds på Marabouparken konsthall kombinerade neonbaserade verk och videoinstallationer kring teman som artificiell ljusproliferation, arktiska bilder, manlig mytologi och floran vid Sveaborgs världsarvsplats. Marabouparkens presstext beskriver utställningen som en undersökning av “den utbredda föreställningen om ett förlorat naturligt, ursprungligt tillstånd” och argumenterar i stället för en värld “i ständig förändring.” Det argumentet är konsekvent med ståndpunkten i 32013 Years och Momentary Seizures: inte ett förlorat Eden, inte en korrumperad modernitet — utan ett trassligt nu som kräver andra analysverktyg än vad endera berättelsen tillhandahåller.
Det senast bekräftade antropocena verket i offentliga källor är Radio Anthropocene (2022), en installation framtagen för utställningen Breathing and Chewing the Tundra på Kunsthalle Exnergasse i Wien. Formatet: en liten radiostation inramad som existerande vid världens ände och sändande från antropocenens landskap. Radion som kommunikationsteknik och som metafor för signal vid läsbarhetens gräns — ett mediumskifte från det tidigare videoverket, men tematiskt kontinuerligt.
Aglerts akademiska bana på Konstfack och hennes meddelarskap i The Seed Box — ett internationellt miljöhumanistiskt samarbetsprojekt baserat vid Linköpings universitet — har i tilltagande grad integrerat konstnärlig forskning, feministisk filosofi och flerartigt tänkande. En 2024 medförfattad Routledge-publikation adresserar “feministiska omkonfigurationer av alienerade möten — etisk samexistens i mer-än-mänskliga världar.” Det är inte separerat från konstverken. Det är samma frågor i ett annat register.
Utställningskontext — Voyage to the Virtual, Marabouparken, HIAP
Den tydligaste enskilda kontexten för att placera Aglert i det nordiska digitala konstnätverket är utställningen Voyage to the Virtual, som visades 24 januari–4 april 2015 vid Scandinavia House (58 Park Avenue, New York). Arrangör var American-Scandinavian Foundation; kurator var Tanya Toft.
Konstnärslistan: Katja Aglert (SE), Elina Brotherus (FI), A K Dolven (NO), Olafur Eliasson (IS/DK), Jette Gejl Kristensen och Peter Møller-Nielsen (DK), Petra Lindholm (SE), Ann Lislegaard (NO), Per Platou (NO), Jacob Tækker (DK) och Anders Weberg (SE). Listan är nordisk i bokstavlig mening — täcker Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Den bekräftar Aglerts institutionella positionering inom ett erkänt nätverk av nordiska konstnärer engagerade med digitala och virtuella medier i mitten av 2010-talet.
Streaming Museum, som samdokumenterade utställningen, beskriver 32013 Years of Aurora Evolution som ett verk som simulerar norrskensljusets “ljusmaterialitet” och ifrågasätter mänsklighetens relation till artificiell och naturlig belysning. Det är den mest detaljerade enskilda primärkälls-beskrivningen av något av hennes verk som finns i det öppna materialet.
HIAP-residensen i Helsingfors (december 2011–januari 2012) är dokumenterad och daterad. HIAP:s post beskriver Aglerts praktik under den perioden som plats-sensitiv och dialogbaserad — med projekt som Takes on Memory & Flight Paths och Step-By-Step som bekräftade aktiviteter. Residentskapet vid Nordic Artists’ Centre Dale i västra Norge hösten 2015 följdes direkt av AIR RMIT i Melbourne, ett mönster som speglar hur IASPIS-finansiering strukturerar internationell rörlighet för svenska konstnärer.
On Invasive Grounds på Marabouparken är bekräftad som utställning — perioden 22 februari–19 juni — men utställningsåret är inte preciserat i de webbkällor som var tillgängliga för den här texten. Det är en lucka värd att notera.
Akademisk position och forskningsroll
Aglert är senior lektor i fri konst vid Konstfack och en av huvudlärarna på kandidatprogrammet i fri konst. Det är en substantiell institutionell roll — inte ett hedersuppdrag utan en aktiv pedagogisk position vid en av de två konsthögskolor som historiskt format den svenska mediekonstscenens kompetensstruktur.
Publikationsregistret på Konstfacks sida visar ett tydligt mönster. Före 2016 är de akademiska spåren glesa. Från 2016 och framåt tätas de: ett bokkapitel om utrotningshotade arter i samtidskonst (2016), en medredakterad publikation om Winter Event—Antifreeze (2014), konferensbidrag om “Archipelagic Rehearsals” (2018), ett kapitel om transdisciplinära möten mellan konst och miljöhumaniora (2021), och den medförfattade Routledge-boken om feministiska konfigurationer och mer-än-mänskliga världar (2024). Det är en rörelse från konstnärlig praktik mot konstnärlig forskning som akademisk disciplin — parallellt med, inte ersättande, utställningsarbetet.
The Seed Box, det internationella miljöhumanistiska samarbetet vid Linköpings universitet, är det institutionella ramverk där den riktningen är mest synlig. Aglerts roll där är inte dokumenterad i fullständig detalj i de öppna källorna, men kopplingen till Linköping och till den posthumanistiska och feministiska ekologi-diskursen är bekräftad via publikationslistan.
Konstfack-profilen är för övrigt den enda offentligt tillgängliga källa som ger en sammanhängande bild av hennes akademiska produktion. Det berättar något om hur dokumentationen av svenska mediekonstnärer i Aglerts generation är fördelad: mer strukturerad på den akademiska sidan, mer fragmenterad på den konstkritiska.
En not om källäget
Aglerts karriär förtjänar mer dokumentation än vad som finns i det öppna källmaterialet. Det är en ärlig bedömning, inte en ursäkt.
HC Gilje har ett uttömmande eget bloggsarkiv från 1995 och framåt. Eija-Liisa Ahtila har sedan slutet av 1990-talet varit föremål för omfattande kritisk och institutionell analys. Ann Lislegaard har ett strukturerat institutionsprofil vid Astrup Fearnley Museet. Aglert återfinns i Filmforms katalog, i konstnärslistan för Voyage to the Virtual, på Wikidata, vid Konstfack och i The Seed Box-dokumentationen — men ingenstans i det öppna materialet som ett namngivet subjekt för utvidgad kritisk eller kuratorisk analys specifikt inriktad på hennes ny-mediekonst eller videopraktik.
Strukturellt har Stockholm inte genererat samma koncentrerade dokumentationsmaskineri som Kiasma i Helsingfors byggde för Ahtila, eller som Astrup Fearnley i Oslo bidrog med för Lislegaard. Konstnärer som arbetar tvärs över video, installation, performance, text och akademisk forskning — i stället för i ett enda institutionellt läsbart medium — ackumulerar spridda referenser snarare än konsoliderade profiler. Aglerts tilltagande synlighet inom akademisk miljöhumaniora och konstnärlig forskning har dessutom förskjutit den institutionella inramningen av hennes arbete bort från den konstkritiska pressen för ny mediekonst.
Inget av detta är en fullständig förklaring. Luckan är verklig och står inte i proportion till karriärens skala.
Vanliga frågor
Vem är Katja Aglert?
Katja Aglert (född 8 oktober 1970, Sundbyberg) är en svensk konstnär som arbetar med video, installation, ljud, performance och text. Hon innehar tjänsten som senior lektor i fri konst vid Konstfack i Stockholm och är kopplad till The Seed Box, ett internationellt miljöhumanistiskt samarbete vid Linköpings universitet. Hennes praktik engagerar sig med artificiellt ljus, antropocen ekologi och den icke-mänskliga blicken. Fyra verk distribueras via Filmform (2006–2011); hon deltog i utställningen Voyage to the Virtual vid Scandinavia House, New York, 2015.
Vilka teman utforskar Aglert i sitt arbete?
Den mest ihållande tematiska tråden är relationen mellan artificiellt ljus och naturliga fenomen — på vilket sätt mänsklig belysning förändrar hur vi uppfattar, och missuppfattar, den icke-mänskliga världen. 32013 Years of Aurora Evolution (2013) angriper detta via djup geologisk tid och norrsken. Momentary Seizures (2007) undersöker systematiskt dödande av en invasiv art och dess paralleller till krigsretorik. Utställningen On Invasive Grounds vid Marabouparken kombinerade neonverk och videoinstallation kring föreställningen om en värld i ständig förändring snarare än ett förlorat ursprungstillstånd. Det akademiska arbetet inom The Seed Box och Konstfack sträcker ut dessa frågor in i feministisk filosofi och flerarts-etik.
Var har Aglerts verk ställts ut?
Bekräftade utställningsplatser och sammanhang: Voyage to the Virtual, Scandinavia House, New York (2015); 54:e International Short Film Festival Oberhausen (2008, Momentary Seizures); Manifesta 6, Cypern (SQUID-projektet); Marabouparken konsthall, Sundbyberg; Liljevalchs konsthall, Stockholm; Bildmuseet, Umeå; Örebro Konsthall; Overgaden Institute for Contemporary Art, Köpenhamn; Polarmuseet, Tromsø; Gigantic Art Space, New York; Kunsthalle Exnergasse, Wien (2022, Radio Anthropocene). Residenser vid HIAP Helsingfors (2011–2012), Nordic Artists’ Centre Dale, Norge (2015) och AIR RMIT, Melbourne (2015) antyder ytterligare utställningskontexter som inte är fullständigt dokumenterade i tillgängliga källor.
Varför finns det mindre publik dokumentation om Aglert än om andra mittengenerations-konstnärer?
Troliga strukturella faktorer: konstnärer som arbetar tvärs över flera medier — video, installation, performance, text, akademisk forskning — ackumulerar spridda referenser snarare än djup enmediums-dokumentation. Stockholms konstinfrastruktur har inte genererat samma koncentrerade dokumentationsmotorer som Kiasma i Helsingfors har för Ahtila eller Astrup Fearnley Museet i Oslo har för Lislegaard. Aglerts tilltagande profil inom miljöhumaniora och konstnärlig forskning har förskjutit den institutionella inramningen av hennes arbete bort från den ny-mediekonstfokuserade konstkritiska pressen. Inget av detta ger en komplett förklaring. Luckan är verklig och är inte proportionell mot karriärens skala.
