HC Gilje — realtidsvisualer och den norska media lab-generationen

HC Gilje — norsk, född 1969 — har dokumenterat sin egen praktik mer rigoröst än nästan någon annan konstnär inom skandinavisk mediekonst. Bloggen på hcgilje.wordpress.com fungerar som både arkiv och kritisk kommentar, med material från 1995 fram till nutid. Banan löper från 160×120 pixels QuickTime-loopar exporterade på en Macintosh till storskaliga rumsliga videoinstallationer, med ett formativt decennium i levande cinema genom trion 242.pilots. Det är en av de längsta kontinuerliga självdokumenterade karriärerna i nordisk mediekonst.

Biografisk kontext

Gilje är norsk, född 1969, och studerade vid KIT — Kunstakademiet i Trondheim. Innan han sökte in till akademin arbetade han redan med rörlig bild: anställd vid studentteve-stationen i Trondheim, med tillgång till en professionell betacam-kamera som han använde för att spela in QuickTime-loopar på en bildskärm, vilket möjliggjorde festivalinlämningar vid en tid då digital video saknade andra distributionsvägar.

Trondheim-kontexten är värd att notera. Inte Oslo. Inte Bergen. En mellanstor norsk stad med en teknisk universitetskultur och ett experimentellt filmkollektiv — codex film+video — som han var del av under den här perioden. Kollektivets logik var pragmatisk: genom att samla kortfilmare till gemensamma visningsprogram kunde enskilda konstnärer nå festivalslots som var för korta för att fylla en enskild programpunkt. Det var en distributionsinfrastruktur byggd underifrån.

Hans ansökan till KIT skickades på en diskett med en av de tidiga videoloopar. Han kom in. Detaljerna är inte oväsentliga — de markerar det ögonblick när experimentell digital video trädde in i konsthögskoleutbildningen som ett legitimt medium.

Självdokumentation som praktik

Få nordiska konstnärer har dokumenterat sin egen praktik så rigoröst som Gilje. Bloggen på hcgilje.wordpress.com är inte ett pressarkiv eller en portfoliosida. Det är ett arbetsregister — visningslistor, tekniska anteckningar, produktionskontext, retrospektiv analys — som löper från 1995 och framåt.

2023 sammanställde han material inför en retrospektiv visning på Cinemateket i Oslo, som del av Greg Popes serie The Dream That Kicks om experimentell film och video. Nio verk, 1995 till 2022. För varje verk skrev han anteckningar som förklarar inte bara vad arbetet är utan hur det skapades — tillgänglig hårdvara, begränsningarna vid den tidpunkten, hur verket såg ut i sitt ursprungliga utställningssammanhang. Den typen av dokumentation är genuint sällsynt. De flesta mediekonstverk från 1990-talet överlever — om de överlever alls — som en titel i en utställningskatalog och en utdaterad bandkopia. Giljes register gör det möjligt att spåra sin praktiks tekniska genealogi i konkreta termer.

Bloggnamnet är också ett metodologiskt ställningstagande: Conversations with spaces. Att utforska hur audiovisuell teknologi kan användas för att omvandla, skapa, expandera, förstärka och tolka fysiska rum. Den meningen har inte förändrats sedan sajten lanserades. Det är den styrande frågan — och dokumentationen är beviset på hur Gilje besvarat den under tre decennier.

Från DV och nato till Jitter/Max — teknisk genealogi

Skiftet från förrenderad video till realtidsbearbetning var, för Gilje, den avgörande tekniska övergången i karriären. Han beskriver den precist i sina retrospektiva anteckningar:

“Mellan 1998 när jag gjorde H.K.mark1 och 2002 hade mycket förändrats genom framväxten av realtids-videobearbetning, vilket gjorde att jag kunde göra omvandlingar och skiktningar av video live, jämfört med att arbeta i Photoshop och After Effects. Med programvara som nato och senare jitter för Max byggde vi egna mjukvaruinstrument.” (hcgilje.wordpress.com, K3)

Det är kärnpåståendet. 1998 krävde ett femminutersverk fem timmars rå DV-material, klippning på en Macintosh, bildbearbetning i Photoshop, montering av resultatet. 2002 byggde han mjukvaruinstrument som kunde göra dessa transformationer live under en framträdande. Verktygen — nato.0+55 först, sedan Jitter som extension till Max/MSP — förändrade vad som var kompositoriskt möjligt.

nato.0+55 var den tidiga realtids-videobearbetningsprogramvaran, notoriskt instabil och avsiktligt svårgenomtränglig, men under en period det enda verktyget som kunde göra det Gilje behövde. När nato lämnades utan stöd tog Jitter (Cycling ’74) över. Max/MSP var redan centralt inom elektronisk musik; Jitter utvidgade det till visuell bearbetning. Konstnärerna som arbetade med dessa verktyg — Gilje inkluderat — använde inte färdiga produktionsapplikationer. De byggde instrument.

Genealogin är linjär bara i grova drag. Tidigare i tidlinjen: Photoshop för bildredigering, After Effects för förrenderad postproduktion, QuickTime som utleveransformat. Realtidsskiftet var inte ett enkelt byte utan en omdefinition av vad en videoframträdande ens kunde vara. Fyra sekunder eller fem timmar — skalan på arbetet förändrades fundamentalt när live-bearbetning blev möjlig.

Signaturverk

Experimental video, 1995 (4 sekunder)

Super8- och Hi8-inspelningar skiktade och transformerade som ett digitalt filmstrip i Photoshop. Exporterat som 160×120 pixels QuickTime-video — den högsta upplösning som då var möjlig på tillgänglig hårdvara. Två av dessa tidiga loopar såldes till NRK, norska public service-bolaget. Visad vid TMV Festival 1995, Alternativ Bergen Filmklubb 1997, och som del av Rage 4-videosamlingen. Verket är lika mycket ett index över teknisk begränsning som något annat — vad digital video konkret var i just det ögonblicket.

H.K.mark1 (1998, 5 min)

Material från Hongkong: fem timmars råmaterial filmat med en liten DV-kamera, bearbetat på en Macintosh. En utforskning av horisontella, vertikala och mentala strukturer i ett urbant landskap. Magnetic North-katalogen beskrev det som “en kalejdoskopisk visuell resa genom Hongkongs täta stadslandskap, där konstnären använder en mångfald av skiktningsteknik och bildmanipulation för att uppnå en grafisk visuell kvalitet med referenser till östasiatisk konst.” Visad vid Hamburg Kortfilmfestival 1999, Nordisk Panorama Reykjavik 1999, Resfest (USA-turné, höst 1999), club.transmediale 2002 och Trondheim Kunstmuseum. H.K.mark1 representerar förrealtidsfasen — intensiv postproduktion som den enda tillgängliga metoden.

Crossings (2002, 4 min)

Skapad live under en 242.pilots-turné. Principen: att ta en liten del av varje videobild och bygga skikt av fragment ovanpå varandra, vilket producerar ett kollage av olika tidsfragment. Live-performancematerial omvandlat till enkanal-video. Soundtrack: en liveremix av Justin Bennett av Silver Spider Morning av Jazzkammer. Visad vid MUTEK Montreal 2002, club.transmediale 2003, 6:e Video och New Media Biennale i Santiago (Chile), Warsaw Electronic Festival, och som del av DVD:n Cityscapes och dess visningsprogram.

Shiva (2003, 8 min)

Baserad på inspelningar från BLIND-framträdanden — ett samarbete med Kelly Davis. Ursprungsmaterialet är primärt från corviale, en 1 km lång byggnad utanför Rom dit Gilje bjudits in för ett projekt 2002, och från Sankt Petersburg (Super8 från omkring 1995). Live-performancematerial transformerat till enkanal-arbete. Visad vid transmediale04 (Berlin), Seoul Fringe Festival 2004, Videozone (Tel Aviv), Rencontres Paris-Berlin.

Night for Day (2004, 26 min)

Beställd som en liveframträdande för Randomsystem Festival i Oslo (Parkteateret), utvecklad till en audiovisuell komposition i 12 delar. Material inspelat och upptagit i Tokyo — beskrevet som “expressionistiska intryck från en urban verklighet, 12 audiovisuella dikter samlade till ett surrealistiskt helt.” Samarbete med Jazzkammer (Lasse Marhaug och John Hegre), ett noiseduo som Gilje turnerat med i Europa och Japan under tidigt 2000-tal. Night for Day var det sista av hans videoverk med fokus på urbana miljöer. Utgiven tillsammans med H.K.mark1, Crossings och Shiva som DVD:n Cityscapes på Paris-labeln Lowave. Filmad vid The Norwegian Shortfilm Festival 2004, Eyes for Other Skies (Next Wave Festival, Melbourne) 2004, Cinémathèque Française (Paris) och vid efterföljande internationella Cityscapes-visningar.

Utställningshistoria och venues

Visningsregistret dokumenterat på hcgilje.wordpress.com spänner fyra kontinenter. Det europeiska kärnkretsloppet — transmediale (Berlin), CTM, MUTEK, Electron Festival (Genève), Diagonale (Graz), Warsaw Electronic Festival, Seoul Fringe — återspeglar den festivalinfrastruktur via vilken experimentell video och levande cinema cirkulerade under 2000-talet. Inte samtidskonst-biennalekretsloppet. Inte det kommersiella gallerisystemet. En parallell struktur av mediekonstfestivaler, experimentella filmprogram och universitetsanknutna venues.

Urval ur dokumentationen i K3 (hcgilje.wordpress.com):

• TMV Festival, Trondheim, 1995
• Alternativ Bergen Filmklubb, 1997
• Urban Experiences-program, Circles of Confusion / Volksbühne Berlin, november 1998
• Kortfilmfestivalen i Grimstad, 1999
• Hamburg Kortfilmfestival, 1999
• Kurzfilmtage Winterthur, 1999
• Nordisk Panorama, Reykjavik, 1999
• Magnetic North, UK-turné, höst 1999 – vår 2000
• Resfest, US digital festival-turné, höst 1999
• club.transmediale_02, Berlin, februari 2002
• MUTEK, Montréal, 2002
• CTM.03
• Diagonale festival / Medienturn Graz, 2003
• 6:e Video och New Media Biennale, Santiago, Chile
• Warsaw Electronic Festival
• Filmform på Fylkingen, Stockholm, 2004
• Seoul Fringe Festival, 2004
• Random System Festival (urpremiär Night for Day), Oslo, 2004
• The Norwegian Shortfilm Festival, 2004
• Eyes for Other Skies (Next Wave Festival), Melbourne, 2004
• Videozone, Tel Aviv, 2004
• Rencontres Paris-Berlin, 2004
• Cityscapes-visning på 11-art.com, Beijing, 2005
• Lowave-visning på Centre Pompidou, Paris, 2006
• Lowave-visning på MK2 Beaubourg, Paris, 2006
• HARDfilms: pixels and celluloid, Kino Arsenal Berlin, 2007
• Erranti / Wanderers in contemporary video art, Palazzo Pubblico, Siena, 2008
• Programmer le temps: 50 ans d’art numérique, Illuminations, Galerie G, Paris, 2010
• Cityscapes / Reframing Reality, Museet for Samtidskunst Roskilde, november 2010 – februari 2011
• Cityscapes-visning, Electron Festival, Genève, 2011
• Total City, Institut Valencià d’Art Modern, maj–juli 2012
• Retrospektiv visning, Cinemateket, Oslo, september 2023

Det här är det dokumenterade registret från K3, inte en uttömmande karriärlista. Vad som är bekräftat: en konsekvent närvaro på experimentvideo- och mediekonstkretsloppet från 1995 till minst 2023, tvärs över Europa, Nordamerika och Asien.

Gilje om realtid kontra förrenderat

Distinktionen mellan förrenderat och realtid är inte enbart teknisk för Gilje — det är den axel kring vilken hans praktik omorganiserade sig. Övergången 1998–2002 han beskriver är värd att uppehålla sig vid.

Före: fem timmars material för att göra fem minuters video. Intensivt urval, transformation i Photoshop, linjär montering. Arbetet var fixerat innan det lämnade studion. Efter: mjukvaruinstrument kapabla till livetransformation, realtidsskiktning, improvisation med visuellt material under en framträdande. 242.pilots var bara möjlig på grund av det skiftet. Live-framträdandena var “alltid improvisationer, så kunde skilja sig väldigt från varje spelning.”

242.pilots — trion med Lysakowski och Ralske — uppstod ur den här nya tekniska kapaciteten. En videoimprovisationskollektiv som framträdde på transmediale (Berlin), CTM, MUTEK (Montréal) och tvärs över det europeiska festivalsceneloppet under tidigt 2000-tal. DVD:n Live in Bruxelles utgavs på Carpark Records 2002. Solo-DVD:n Cityscapes, som inkluderar verket Crossings från 242.pilots-sessionerna, utgavs på Paris-labeln Lowave 2005 — ett label engagerat i konstnärsvideo och experimentell film, och som distribuerade verk som gallerikretsloppet ensamt inte kunde nå.

De inspelade framträdandena blev sedan råmaterial för enkanal-verk. Shiva byggdes ur BLIND-framträdandeinspelningar. Loopen mellan levande framträdande och studiomontage är karakteristisk — Gilje valde inte mellan framträdande och installation utan cyklade mellan dem, med varje format matandes det andra. Det är inte ett dualistiskt förhållande. Det är en produktionslogik.

Vanliga frågor